Leias födelse
Tisdagen den 3 juli, tio dagar efter beräknat födelsedatum:
Klockan 04.30 - vaknade av en smärta i magen som liknade mensvärk, fast som kom och gick. Förstod inte riktigt vad det var frågan om. Låg kvar i sängen och andades lugnt.
Ca klockan 06.00 - lade mig i ett bad för att försäkra mig om att det var på riktigt. Smärtan blev värre och efter en timme gick jag upp.
Ca kl 07.00 - Gick in till Micke som låg kvar i sängen. Han tittade upp och jag frågade hur det var med honom. Trööött, sa han. Jag berättade att jag hade värkar, och sen gick jag och gjorde i ordning lite frukost. Värkarna blev värre och jag gick in till Micke igen och lade mig i sängen bredvid honom. Han höll om mig och jag tog långa djupa andetag igenom värkarna. Började få lite svårt att slappna av i kroppen.
Ca klockan 8 - Micke ringde till förlossningen och vi båda pratade med en barnmorska som sa att vi fick komma in när vi ville. Efter det samtalet gick Micke och duschade och rakade sig medan jag ringde och väckte Ullis och berättade att idag skulle jag kanske föda barn! Ullis sa att jag hade haft 5-6 värkar på tio minuter medan vi pratade, och att det kanske var dags att åka.
Vi gjorde oss i ordning här hemma och Micke hämtade bilen och packade in mig och väskan som stått färdigpackad i flera veckor.
Klockan 09.10 - inskrivna på förlossningen.
Mitt blodtryck var lite högt och jag blev ombedd att försöka kissa i en kopp. Pressade ur det lilla som fanns och gick sen och lade mig på sängen. Det kopplades på CTG. Fick veta att jag var öppen 3 cm. TRE ynka centimeter? Tänkte att det här lär ju ta hela dagen minst.
Klockan 10.40 - får gå till rummet mitt emot och lägga mig i ett varmt bad. Tyckte det var otroligt skönt. Micke satt bredvid och masserade mina axlar. Jag var så avslappnad att jag lyckades somna mellan värkarna. Det blev mer och mer intensivt och jag fick riktigt svårt att slappna av i kroppen under värkarna. Barnmorskan kom in och erbjöd mig milkshake. Beställde en, och hon gick. Nästa gång hon kom in hade jag det ganska jobbigt och ville komma upp. Barnmorskan frågade om jag ville ha ryggbedövning. Hon fick det att låta så bra att jag inte kunde tacka nej, jag som skulle vänta med det. "Du behöver inte ha det såhär jobbigt, ska vi sätta ryggbedövning?" Jaa, tänkte jag. Gör nåt. Såhär ont kan jag ju inte ha ända tills ungen kommer ut, vilket kommer dröja till inatt.
Barnmorskan och Micke hjälpte mig ur badet och jag kände mig som en flodhäst som blötte ned allt. Var alldeles skakig i hela kroppen. Benen darrade som asplöv.
Hade badat i ca 45 minuter när jag fick komma in i vårat rum igen. Under tiden som Micke passade på att gå ut och parkera om bilen så undersökte man om det hänt något. Det kändes så skönt när barnmorskan sa att det minsann inte var konstigt att jag hade det jobbigt. Här hade det ju hänt grejer. 6 hela cm nu.
De ringde narkosläkaren och började förbereda för EDAn.
Blev tillfrågad om jag ville prova lustgas och tackade ja. Värkarna var väldigt intensiva nu. Har ingen aning om lustgasen hjälpte men jag hade iallafall något annat att koncentrera mig på. Jag var fortfarande så avslappnad mellan värkarna så att jag lyckades somna, och då kom värkarna ändå rätt tätt. Hann inte alltid börja med lustgasen innan värkarna närmade sig sin topp. Men ville ändå fortsatta använda den.
Klockan 12.10 - Micke kom tillbaka och man undersökte igen hur öppen jag var eftersom jag tyckte det började trycka på. 7-8 cm.
Klockan 12.30 - kroppen ville krysta. Nu gick tydligen vattnet också. "Här hinns ingen EDA, vi får förbereda för förlossning istället. Nu blir det bebis" hör jag någon säga. Men tydligen är bebisen fortfarande ganska högt upp.
Jag krystar och andas i min lustgasmask. Mina ben trasslar ihop sig med varandra och jag försöker knipa istället för att krysta. Jag törs inte riktigt, dom måste väl förstå att det inte kommer gå. Det finns ingen chans att det här kommer fungera.
Personalen och Micke är fantastiska och hjälper och guidar mig hela tiden.
Det bränner till ordentligt och jag förstår inte varför. Det var ju långt kvar. Ullis som hade sagt att när det bränner, då är det nära.
Missbrukade lustgasen lite också så de sa till mig att ta det lite lugnt med den. Jag bad om ursäkt och lade ifrån mig den. Vrålade undersköterskan lite i ansiktet efter det, utan att veta om det då jag blundade hela tiden.
Jag kände hur den här vattenmelonen jag hade mellan benen skulle ut. Fysiskt omöjligt. Barnmorskan hejade på entusiastiskt och både jag och Micke förstod inte varför, eftersom det var lååångt kvar innan vi skulle få se våran bebis.
Plötsligt sa det plask! och all smärta försvann. Den absolut skönaste känsla jag någonsin upplevt.
Klockan 12.52 - hördes ett barnskrik, mitt barns skrik. De höll upp en blåvit liten bebis och jag hör hur jag själv säger "åh men din stackare, hur ser du ut?". (det var alltså färgen jag syftade på, haha)
Sen lade barnmorskan den fuktiga, varma lilla kroppen hos mig.
En blåaktig liten tjej, täckt i vitt fosterfett och med en liten sned ihopklämd näsa. Den finaste människa jag någonsin sett! Hon var så vacker, vårat barn! Och hon skrek.
Jag och Micke tyckte att hon var pytteliten. Personalen höll inte med. Det här var minsann en knubbis. Senare visade det sig att de hade rätt. 3890 gram och 51 cm.
Pappa Micke blev tillfrågad att klippa navelsträngen. Och vilken fest det blev. Så fort han satte saxen i navelsträngen så sprutade blodet. Barnmorskan och Micke såg ut som att de varit med i en splatterfilm och hade blodstänk i hela ansiktet. Tillochmed i taket hade det stänkt.
Utan tvekan den bästa dagen i mitt liv. Äntligen fick vi träffa våran lilla Leia <3
.JPG)